Att kalla sig medicinstuderande
Hösten 2015 kommer att gå till historien som
den snabbaste hösten. Hittills. Jag säger det nästan alltid i slutet av hösten,
men timmarna, dagarna och veckorna har verkligen bara rusat iväg. Det känns som
om det var igår jag plötsligt fick det där grattis-sms:et under sommarjobbets
lunchpaus. Du har kommit in! Vad livet har förändrats sedan dess...
Fastän den första terminen i Mejlans gått
sjukt fort, har jag om möjligt vuxit ännu fortare. Inte på längden då, jag är
nöjd med mina 164 cm, men till sinnes. Jag är verkligen inte den samma som jag
var i början av juli. Att kallas medicinstuderande känns stort. Efter flera års
läsande, förberedande och stressande är jag äntligen där jag vill vara. Jag har
klarat mer än jag kunnat tänka mig och jag har samtidigt stortrivts!
Även om jag redan hunnit studera ett år
tidigare, är studierna vid Medicinska fakulteten något helt annat än det jag
vant mig vid. Det är motiverade människor överallt omkring mig. Människor som
har en dröm, ett mål och en klar bild av sin framtid. Det är klasskamrater som
kan otroligt mycket, som varje dag ger inspiration att orka läsa vidare, att
sitta en timme till på Terkko (man kan ju inte gå innan kompisen bredvid gått
hem!). Över hela Mejlans ser jag mottot: ”Vi gör det här tillsammans!”.
De första veckorna på terminen var spännande.
Det var så många nya ansikten, så många namn att lära sig. Trevande
peba-sessioner, lunchprat om vad som förväntades av oss och förstås vad som
skulle hända på nästa Thorax-program. Samtidigt var man – och ÄR man – aldrig ensam
på detta ställe. Jag gillar verkligen de egenskaperna som varenda
medicinstuderande verkar ha; att kunna se alla, vara öppna och bjuda in till en
värmande gemenskap.
Fast jag ska inte glorifiera för mycket nu.
Visst har det funnits dagar då jag bara velat slänga böckerna i väggen och
krypa ner under täcket. Visst har det kommit morgnar då jag knappt fått ett hej
av en endaste trött kamrat. Visst har det funnits stunder då pluggandet känts
övermäktigt. I skrivande stund har jag dessutom ingen aning om hur den första
tenten ens har gått. Är det värt det? kan jag fråga mig själv. Och svaret är
jo. JO, alla gånger.
Vad förväntar jag mig av åren som kommer då?
Kunskap, förstås. Jag är vetgirig, nyfiken och hoppas på att få fortsätta vara
det. Vishet skulle jag önska, men så realistisk är jag ändå att jag fattar att
det inte är möjligt på sex korta år. Jag förväntar mig en gemenskap som bara
blir starkare, fina evenemang och roliga fester. Samt förstås en massa tid på
mitt nya hem Terkko!
Jag tror faktiskt att jag så småningom kommer
att vänja mig vid att vara medicinstuderande.
Stay blessed!
Jonna Gripenberg
