Fenomenet Götrix

Efter Vappens strapatser känner jag livet återvända då solen skiner över Globen och in genom den snart igendimmade vindrutan på Kimmens buss. Sommarn har kommit till Sverige, termometern visar plus tjugo ute och plus femtielva inne i bussen. Vilket tur att vi McGyvrade ett välfungerande nerskylningssystem på hytten åt vår läskande Jordgubbstass som vi äntligen fått korka (Båten hade slut på tranbärssaft - måste varit en UVI-epidemi bland passagerarna...).  Bilköerna var långa och långsamma, och man kunde se hur chaufförerna i bilarna bakom oss avundades den gemytliga stämningen på vår buss. I Mini-gränna kröp en och annan fästing upp i första bästa solbrända navel.  Djuriskt var det också i Göteborg där vi blev bjudna på en aioli-stänkt kräkfrossa och några droppar bäsk limonad. Party anlände, Fabian avgick, och dörren till den svenska bastun stod på vid gavel. Till skillnad från fjolårets timida bastubad var bastun i år faktiskt nästan lika het som bussen och dess thoracala innehåll. En del hypertermiska valar var tvungna att ta ett nattligt dopp i nekrosdammen bland de brundaskiga näckrosorna och plastpåsarna, för att inte tala om de för dammen endemiska mikroorganismerna - Inte undra på att hälften av turnédeltagarna fick feber och diverse gastroenteriter.

Då kvällen skymde bjöd ett gäng levnadskonstnärer på post-post-posthypermodern jazz med överväxta trumpeter och tutor (med ultraljudsfunktion). Mera högkultur blev det när Spexet Freden i Kiel visades för sista gången – publiken applåderade så att skeppet Knarken föll i bitar och sufflören vaknade från sin middagslur. För de törstiga strumparna hade turnéchefen blandat ihop en karaff Jullmust och energidryck – with a touch of Pommac. Vissa överdrev med koffeinet och fick takykardi och gradus III pärinä. Koffeinet skulle dock ha behövats på sitzen efteråt – en och annan finklädd spexare somnade visst vid bordet – varsamt aktande av såsen och jyckel om barnamord. 

Samma natt hade ett gäng nakna Chalmerister släppt lös ett purpurfärgat havsodjur i en skummande fontän nära Villan – vilken otur att alla thoracaler låg och sov och därmed missade spektaklet! På morgonen var det åter igen skönt att vakna till ljudet av tutor, hesa stämband, lekande barn och fräsande bacon.  Holmgången bjöd på filmjölk och sköldpaddor. Finland vann 6-1.  

Personligen spenderade jag kvällen med en mysig långpromenad till Sahlgrenska sjukhuset – nästan lika fint som vårt Hilton i Mejlans. En ny turnékulturell tradition blev en guidad tur (med tutan i spetsen) till Göteborgs nyaste 30 miljoner kronors konstverk vid Avenyn. De bångstyrigaste thoracalerna tog av sig skorna och sprang igenom fontänerna – Pust, vilket tur att ingen nattbuss stannade och tog fotografier - vi är ju trots allt anständiga finländare! Båtresan hem gick som smort – Viking Line tyckte så mycket om oss att de bjöd oss alla på gratis middag och bubbelvatten! Ilkka vinkade oss farväl och erbjöd oss lite Somac. “Nej, det här behöver jag nog inte”, sade jag. Jag mår prima.

- Alexandra Lehtonen, turné nro 3

Götisveteranens memoarer

Det pirrar genast till i magen. Fastän du vet att det är länge tills nästa gång och trots att du redan upplevt det en eller två eller 8 gånger. Det är ungefär samma känsla som när man blir kär eller åker bergochdalbana. Fast ännu bättre. Plötsligt fylls hela kroppen av förväntan. Tagg.
Att börja på medi och att komma med i klubbens verksamhet kändes för mej som om jag hittat hem. Var annanstans kan man hitta en så salig samling av underbart galna, smarta, snälla, duktiga och kreativa mänskor som på Thorax? Och att sedan få vara med i spexet och åka på götisturné med dessa underbara typer. Vilket klimax!

Götis är någonting som kan talas om i oändligheter. Minns du den gången när… Men sist och slutligen är det någonting var och en måste uppleva själv. En känsla. Känslan då det är nästan tyst i bussen och alla sitter och lyssnar på Ennio Morricones The Ecstasy of Gold eller en inbandad predikan om Götis (tack för den annars, den var episk!). I ena handen håller du den hoppeligen lätt avkylda vargtassen och vajar den lätt i luften. Snart kommer det… snart… Globen! Känslan före Globen kan närmast beskrivas som när du är nykär och just före era läppar möts för första gången. Men Globenkänslan typ femton gånger mera laddad.

Man bör även komma ihåg att Götis är tungt och att vi också har ett spex att framföra. Även på Götis behövs de medicinska kunskaperna. PPI för magen, beta-pred för rösten osv. Alltid emellanåt händer det ju tyvärr också att någon slår sig eller trampar på glas i Poseidon. Använd flip-flops! Studiemotivation då allt annat tryter: nån dag kan även du behöva kunskapen på Götis!

Om jag minns rätt var det Johan B som myntade fenomenet Götrix. Vi satt i parken framför näckrosdammen och tittade på holmgången. Han uppmärksammade oss över att de flesta vanliga Göteborgare som gick förbi vårt gäng inte verkade bry sig desto mera om allt galet som vi höll på med. Litet som mänskorna på gatan i Matrix. Plötsligt kändes det hela overkligt. Och ja, Götis är ju som att åka in i en annan dimension i klubbens egna galna bubbla. Ett tillstånd där allas hämningar släpper. Mer eller mindre. Allt som räknas är här och nu, skratt och påhitt, sång och gemenskap. Och Party åldras ju aldrig!

Jag vill tacka alla som bidragit till alla de oförglömliga stunderna på mina 8 gånger på Götis. Då det känns tungt på jobbet är det bara att tänka Götis och känna hur den varma bubbliga känslan sprider sig i kroppen så som skummet i Poseidon (fast det var ju Chalmers!). Livet är kort så ta vara på chansen och tenter kan alltid göras på omtent.

- Erica Andersson, turné nro 8

Den första gången

Det tog mig nästan fyra år av medicinstudier innan jag vågade åka på min första Göteborgsturné. Jag var taggad och förtvivlad om vartannat över vad som komma skall, men turnén var något av det roligaste jag varit med om! Precis som vår regering hade turnén tre S: solsken, skumpa och skumbad. Jag fick nya vänner, härliga upplevelser och en våldsam diarré. Det var en turné jag aldrig kommer att glömma!

- Max Åström, turné nro 1 

Göteborg som aldrig förr

Årets episka turnée var så att en hand knappt räcker till – min femte. Likaväl var det den första som thoracal, efter en medaljfylld karriär som gästarbetare i orkestern. I år var tutan dock inte med, dags för mig att vara seriös och med i dansgruppen. Tutkvoten fylldes galant av andra.

Men hur är det att turnera som etta när man vet vad som väntar? Kanske några färre rookie-misstag, men inte blev det förutsägbart för det! Oväntade vändningar tassar in på varje turnée och gör den oförglömlig och just sin egen; stundvis mycket skum, men det hör till.

Med hopp om att PTDS släpper taget inför den soliga sommaren,

- Matts Ahlbäck, turné nro 5 (1?)