En ordförandekandidat presenterar sig

Thoracaler!

Hjärtat finns i Thorax och Thorax finns i mitt hjärta. Jag ställer gärna upp som kandidat i inkommande ordförandeval.

Som tredje årets studerande har jag redan hunnit göra en hel del för klubben. År 2015 fungerade jag som baris och prepkurslärare. I år tog jag på mig mera ansvar som sekreterare i styrelsen och som prepkurskoordinator. I egenskap av prepkurskoordinator såg jag till att Thorax nya abikurs för första gången arrangerades. Med tanke på att urvalsproven möjligtvis försvinner kommer abikursen i fortsättningen att vara en viktig inkomstkälla för klubben. Jag har också hunnit vara aktiv inom spexet både som PR-chef och författare.

 Dessa varrierande ansvarsuppgifter har gett mig en bra inblick i hur saker och ting fungerar på klubben. Thorax ska finnas till för alla sina medlemmar. Fester, spex och mentorverksamhet m.m. ska fungera som motvikt och hjälpa oss att orka med de tunga studier vi har.

I studiepolitiken anser jag att Thorax viktigaste uppgift är att värna för den svenska undervisningen på vår fakultet. Det är också viktigt att vi upprätthåller goda kontakter till LKS och HLKS, tillsammans är det lättare att lobba för studerandenas välbefinnande än på egen hand.  När psykologerna och logopederna kommer till Mejlans under nästa år är det extra viktigt att vi står på oss och visar aktivitet så att vi inte blir bortglömda. I egenskap av kursvärd (isäntä) för min årskurs har jag goda kontakter till aktiva studerande inom LKS och jag är säker på att samarbetet kommer att vara lyckat.  

På ”hemmafronten” vill jag se till att Thorax nya organisationsstruktur med  utskottsindelningen börjar fungera bra. Jag vill också satsa på att klubben har ekonomiskt sett en långsiktigt hållbar plan och inte bara budgeterar från år till år. Vi får inte heller glömma att ta väl hand om vår kära lokal, Annexet, och att upprätthålla Thorax goda kontakt till FLS.

Som person är jag driftig och tror på nyskapande, men värderar högt den hjärtliga andan och våra traditioner som vi har på klubben.  Jag är en god lyssnare och tar gärna emot idéer för hur vi i styrelsen och alla thoracaler tillsammans kan göra Thorax till en ännu hjärtligare förening!

Émil Yliheljo (”YH”)
MK, thoracal

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan om Östersjön

Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, och allt är inte bättre på Karolinska Institutet heller. Ett och ett halvt år sedan min flytt vill jag nu dela med mig av lite för- och nackdelar gällande att flytta och byta universitet mitt i utbildningen. Den största nackdelen är att det tar längre att bli legitimerad i Sverige än i Finland. I och med att jag fått gå om lite, så blir jag färdig senare än ifall jag stannat i Helsingfors. Och när jag har gått ut utbildningen så har jag AT (allmäntjänstgöring) kvar, dvs en 18-21 månaders praktik. För tillfället är det dessutom kö till AT-platserna, i och med att det finns färre AT-platser än det finns studenter som blir färdiga... Summa summarum kommer jag knappast att kunna påbörja min specialisering förrän om 4-5 år. En annan nackdel med att flytta är att det är svårare att komma in i gänget när man inte är gulis / jungfru längre. Studentlivet på Medicinska Föreningen är mindre aktivt än på Thorax och föreningen är så mycket större, att den hemtrevliga och familjära känslan, som finns på Thorax, saknas här. En fördel är däremot att jag lär mig hur det svenska hälso- och sjukvårdssystemet fungerar ur en studerandes synvinkel; utan ansvar och utan att vara ny på jobbet. Jag kommer också att ha en stor mängd gamla klasskamrater, handledare och lärare som kolleger runt om i Stockholm när jag blir färdig. I och med att jag tänker stanna i Stockholm även efter studierna, känns det här som en lättnad. En annan fördel är att jag blivit färdig med mitt examensarbete (motsvarigheten till syväre) tidigare än det antagligen skulle ha gått i Helsingfors. Alla i min kurs skrev nämligen examensarbete under vårterminen. Jag hör till dem som skjöt upp syvärenä ganska sorglöst i Helsingfors, så det passade fint att ha det schemalagt. Sist men inte minst har jag under de gångna 1,5 åren förklarat vad en finlandssvensk är otaliga gånger, deklarerat mina skatter i två länder och blivit hemmastadd i Stockholm. Ha en fin fortsättning på sommaren och soliga hälsningar från andra sidan vattnet! Text och bild: Isabella Cedercreutz

Sommarjobb i Vasa

Med bara några veckor kvar till skolstart är det dags att blicka tillbaka på sommarens strapatser -  Ett gäng Thoracaler berättar om sitt sommarjobb på centralsjukhuset i soliga Vasa. 

******************************************

Med snart tre månader bakom mig kan jag gott säga att det varit en händelserik sommar på barnavdelningen i Vasa. Patienternas ålder har varierat mellan endast någon minut och 16 år. Jag har stuckit kanyler (blivit vän med Holliday-Segar och avgudar numera emla), gjort en blåspunktion vid misstanke om UVI, utfört jordnötsprovokationer, gjort hemfärdskontroller på BB (känslan då du hittar en luxerande höft!), hunnit skriva en barnskyddsanmälan, blivit väckt mitt i natten för att rusa till ett kejsarsnitt eller en sugkoppsförlossning och hoppats på att bakjouren hinner på plats i tid. Det har tidvist varit nervöst och stressigt, men också jätteroligt och har under sommaren lärt mig massa nytt om barn och pediatri (...och förstås Frozen och Pokémon go).

Sofia Takolander, Barnavdelningen 

*

Jag jobbade två månader på Vasa centralsjukhus på intern medicin. På inremed var sommaren uppbygd så att vi kandin roterade mellan avdelningarna, vilket var bra eftersom man då fick bekanta sig med olika avdelningarna.

Första dagarna var naturligtvis en aning trevande, men som tur fanns bra seniorstöd till hands. Efter första veckan började man dock få ett någorlunda grepp om rutiner och behövde inte mera fundera på ifall man fattat rätt beslut eller inte.

Jouren var nog det ställe där jag lärde mig mest. Jag var placerad på jouren i två veckor och hade också ett antal kvällsjourer. I början fungerade vi kandin som som II:a och III:e jourer, men i slutet av sommaren var det dags att vara första jour. Och det värsta var att ha första jourens telefon, den var nämligen ibland en aning för populär. Själv var jag första jour nattetid. Nätterna varierade naturligtvis till patientmängden, men jag måste medge att jag gillade den natten bättre då det kom patienter jämt genom hela natten. Om natten var lugnare patientmässigt, kom det ändå konsultationer från ambulansen och från avdelningarna, så tyvärr fick jag inte sova mycket på arbetstid.

Jag kan varmt rekommendera Vasa som arbetsplats. Det var också roligt att lära känna studerande från andra universitet och jag kom väldigt bra överens med mina kolleger.   

Matias Mäkinen, Inremedicin

*

Under min första sommar som läkarvikarie på inremedicin lärde jag mig långt mera om läkaryrket än vad jag gjort under mina fyra år av studier. Skolan hade inte förberett mig på medicindoseringar, VPAP-inställningar eller antalet dagar/veckor sjukledighethet diverse sjukdomar kräver. Lyckligtvis var jourens seniorer underbart hjälpsamma och svarade snällt på alla mina dumma små frågor.  Jag spenderade som sagt sommaren mestadels på jouren och på jouravdelningen – ironiskt nog med tanke på att jag är pinsamt dålig på stresshantering.  Under första halvtimmen av min första nattliga framjour kom akutvårdaren (min före detta pojkvän by the way) inrullandes med sommarens första återupplivade Akuta Arne Aaawwshit (triage A) patient in till jouren. Lyckligtvis gjorde anestesiläkaren typ ALLT - men aldrig har jag känt mig så oduglig som då jag står med EKG-ramsan i handen och stammar medans resten av personalen bokstavligen räddar liv. I alla fall lyckades jag ringa dejourerande kardiolog och be honom sätta sig illa kvickt i bilen för att komma hit och göra en brådskande angiografi. På tal om nattskift; att försöka sova en halvtimme kl. 6 på morgonen var sommarens stora misstag. Kl. 6.30 ringer skötaren och väcker mig med ett vänligt ”TUU HETI TÄNNE” utrop. Min hjärnfunktion låg på samma GCS-nivå som patienten jag dödsförklarat tidigare samma natt, frisyren och sminket började vara ett dygn gamla och tillsammans med den sluddriga dikteringsrösten påminde situationen främst om en bakfylla. Min första nattjour å sin sida var så hektiskt att jag varken hann sova, äta eller gå på toa i fred (blev avbruten av ambulanstelefonen även då).  Dejourerande kirurg klappade mig tröstande på axeln och konstaterade att vi gjort underliga yrkesval. En fiffigare kandidat skulle kanske bett bakjouren komma på plats och hjälpa till med patientlistan… Men äh, jag fick några lager mera skinn på näsan och kunde stolt cykla hem i soluppgången med voittajafiilis. Och nog känns läkarrocken dag för dag lite lättare att bära. Tom Jones-konserten fyllde jouren med gamla tanter som fått förmaksflimmer av bastrummorna. Dix-Hallpike-testet blev mitt favorittest på jourpolin. Jag har hamnat agera tolk åt finskspråkiga kandidater i deras helhjärtade, men risiga försök att ta anamnes av nästan hundraåriga Närpeser.  ”Ei ole kirurginen” är svaret man i de flesta fall får då man konsulterar kirurgerna. Jag kommer sakna lättnadskänslan på gamlingarnas läppar då rytmen vänder till sinus. Mest av allt kommer jag sakna konsultationssamtalen till den sympatiske infektionsläkaren som alltid hade all tid i världen för just mina patientbekymmer. Infektio NAS will never the same. Glöm inte blododling x 2! 

Alexandra Lehtonen, Inremedicin

Skötartips: Handskar på då ni använder apowipe!

*

Jag jobbade två månader på lungavdelningen på Vasa centralsjukhus. Sommaren som läkare gick fort, även om tempot på lungavdelningen inte alltid var så snabbt. Första veckan då vi med Max rondade kändes det som om jag inte lärt mig nåt alls i skolan. Jag hade ingen aning vad jag skulle göra åt en enda patient. Som tur var seniorstödet bra. På något sätt lyckades man få jobbet gjort, och i slutet av sommaren märkte jag mitt i allt att jag kunde ronda själv, och själv göra besluten angående mina patienter. I början av sommaren var jag nästan lite rädd för avdelningens sekreterare, men i juli vågade jag börja skämta tillbaka (helt härlig typ btw). Jourerna gick lugnt då man som kandi på lungsidan inte har framjourer, utan man är som extra jourare, det var sällan stressigt. Första jobbet som läkare är helt säkert stressigt, men kan nog rekommendera Vasas lungavdelning.

✭✭✭✭✩

Emmi Aaltonen, Lungavdelningen 

*

Jag har i sommar forskat vid Vasa Centralsjukhus om appendicit. Största delen av tiden gick åt att samla in data, både elektroniskt och från patientjournaler, för över 800 (misstänkta) appendicit patienter. Detta var kanske inte det mest intressanta jag gjort i mitt tjugoåriga liv, men jag lärde mig ändå oerhört mycket, inte bara om appendicit, utan även om hur bra läkartexter skall se ut. Jag hann under mina två månader få x-antal små vredesutbrott över allt från läkartexter, patologutlåtanden till anestesiblanketter. När mitt data väl var insamlat i en enda stor och vacker excel-tabell fick jag börja använda mina ack så utomordentligt stora kunskaper från IKT-körkortet, analyseringsprogrammet var nämligen inget mindre än kära, kära SPSS... Efter en snabb crash course av min handledare och via "learning by doing" lyckades jag förvånansvärt nog producera flera tabeller med statistiskt data. Faktumet att mina P-värden var så signifikanta att jag flög av stolen gjorde min analysering så mycket trefvligare #enforskaresvåtadröm. Nu i höst skall jag fortsätta skriva vidare på själva artikeln och förhoppningsvis får ni läsa den inom en snar framtid. Avslutningsvis skall jag försöka sammanfatta min sommar som forskare: 1) det var nice att ha ett eget kontor, jag kunde vid behov pigga upp dagen med lite dans vid skrivbordet; 2) pizza till lunch i matsalen gjorde Vasa Centralsjukhus till bästa jobbplatsen; 3) läkare kan beskriva patienters urin på många olika sätt, ett av de finare var när en läkare hade tydlig fredagsfeelis och patientens urin beskrevs som rosévinsfärgat; 4) antalet Drowzees i mitt kontor var sjukligt (hehe) många; samt 5) jag fick peta i operationssalen på en stor, inflammerad appendix - kände mig ytterst klinisk. Så livet som forskare (åtminstone wannabe forskare) var inte så skrämmande/svårt/tråkigt sist och slutligen, det var faktiskt mycket bättre än vad jag förväntat mig.

Michelle Renlund, forskare 

bilder: Alexandra Lehtonen, Michelle Renlund

Om att ordna en prepkurs

”Money never sleeps” är ett citat man kan höra i företagsvärlden, men Thorax Ab¹ sover sött efter en lyckad prepkursvår. I skrivande stund sitter jag och njuter av reslutaten på vem som har kommit in! Åtminstone 11 stycken från vårens prepkurs, kanske några fler som inte låtit publicera sitt namn, någon enstaka som sökt till vetmed eller till Åbo². Bakom det här ligger prepkursisternas hårda arbete, men också en stor satsning från lärarnas³ och min sida. Nu ska jag berätta lite om vad våren som prekurskoordinator har innefattat.

Våren är kanske ändå fel tidpunkt att börja berättelsen, för koordinatorns jobb börjar redan på hösten. Reklam skickas till skolor, anmälningen till kursen öppnas, lärarna väljs och fakturor skickas ut. Kursen fylldes fort, redan i årsskiftet, vilket förstås var en stor lättnad. 

Det svåraste med vårens kurs var planeringen av schemat. Sista studentskrivningarna hölls senare än vanligt och det känns som att urvalsprovet hålls tidigare varje år... Trots ett begränsat antal kursdagar, samt lärarnas klinska tjänstgöringar mm. fick vi in all den undervisning vi ville ha med. Dessutom höll vi tre simulerade prov för prepkursisterna, ett av dem var på en lördag!

Jag trodde att arbetet som koordinator skulle lätta efter att kursen väl kört igång, ett fel antagande av mej. Flera tukkuresor för att fylla Annexets städskrubb med handpapper och kök med kaffe, planerandet av simulerade prov och ett antal tryckeribesök osv. tog ju en hel del tid.

Förutom en massa praktiskt fixande så är prepkurskoordinatorn också VD för Thorax Ab. Det har varit otroligt lärorikt att se hur ett företag fungerar ekonomiskt sett, så nu behöver jag inte läsa 3 år företagsekonomi på Arcada som jag alltid drömt om⁴.

Med facit på hand har det varit en tung men givande vår och snart börjar vi med lärarna rikta våra blickar mot Thorax Abikurs, som ordnas för första gången någonsin i början av augusti. Men först är det ändå lite semester som gäller. Jag önskar alla en skön sommar, ät mycket glass och njut av solen!

h. YH

¹Ett hjärtligt företag som lever och mår bra

²Grattis till er alla (ifall ni skulle råka läsa denna bloggtext ;) )

³Kanske dom bästa och mest motiverade lärarna någonsin! :)

⁴Hehe vad jag är lustig...

Inträdesprov 2013

text: Émil Yliheljo