Sommarjobb i Vasa

Med bara några veckor kvar till skolstart är det dags att blicka tillbaka på sommarens strapatser -  Ett gäng Thoracaler berättar om sitt sommarjobb på centralsjukhuset i soliga Vasa. 

******************************************

Med snart tre månader bakom mig kan jag gott säga att det varit en händelserik sommar på barnavdelningen i Vasa. Patienternas ålder har varierat mellan endast någon minut och 16 år. Jag har stuckit kanyler (blivit vän med Holliday-Segar och avgudar numera emla), gjort en blåspunktion vid misstanke om UVI, utfört jordnötsprovokationer, gjort hemfärdskontroller på BB (känslan då du hittar en luxerande höft!), hunnit skriva en barnskyddsanmälan, blivit väckt mitt i natten för att rusa till ett kejsarsnitt eller en sugkoppsförlossning och hoppats på att bakjouren hinner på plats i tid. Det har tidvist varit nervöst och stressigt, men också jätteroligt och har under sommaren lärt mig massa nytt om barn och pediatri (...och förstås Frozen och Pokémon go).

Sofia Takolander, Barnavdelningen 

*

Jag jobbade två månader på Vasa centralsjukhus på intern medicin. På inremed var sommaren uppbygd så att vi kandin roterade mellan avdelningarna, vilket var bra eftersom man då fick bekanta sig med olika avdelningarna.

Första dagarna var naturligtvis en aning trevande, men som tur fanns bra seniorstöd till hands. Efter första veckan började man dock få ett någorlunda grepp om rutiner och behövde inte mera fundera på ifall man fattat rätt beslut eller inte.

Jouren var nog det ställe där jag lärde mig mest. Jag var placerad på jouren i två veckor och hade också ett antal kvällsjourer. I början fungerade vi kandin som som II:a och III:e jourer, men i slutet av sommaren var det dags att vara första jour. Och det värsta var att ha första jourens telefon, den var nämligen ibland en aning för populär. Själv var jag första jour nattetid. Nätterna varierade naturligtvis till patientmängden, men jag måste medge att jag gillade den natten bättre då det kom patienter jämt genom hela natten. Om natten var lugnare patientmässigt, kom det ändå konsultationer från ambulansen och från avdelningarna, så tyvärr fick jag inte sova mycket på arbetstid.

Jag kan varmt rekommendera Vasa som arbetsplats. Det var också roligt att lära känna studerande från andra universitet och jag kom väldigt bra överens med mina kolleger.   

Matias Mäkinen, Inremedicin

*

Under min första sommar som läkarvikarie på inremedicin lärde jag mig långt mera om läkaryrket än vad jag gjort under mina fyra år av studier. Skolan hade inte förberett mig på medicindoseringar, VPAP-inställningar eller antalet dagar/veckor sjukledighethet diverse sjukdomar kräver. Lyckligtvis var jourens seniorer underbart hjälpsamma och svarade snällt på alla mina dumma små frågor.  Jag spenderade som sagt sommaren mestadels på jouren och på jouravdelningen – ironiskt nog med tanke på att jag är pinsamt dålig på stresshantering.  Under första halvtimmen av min första nattliga framjour kom akutvårdaren (min före detta pojkvän by the way) inrullandes med sommarens första återupplivade Akuta Arne Aaawwshit (triage A) patient in till jouren. Lyckligtvis gjorde anestesiläkaren typ ALLT - men aldrig har jag känt mig så oduglig som då jag står med EKG-ramsan i handen och stammar medans resten av personalen bokstavligen räddar liv. I alla fall lyckades jag ringa dejourerande kardiolog och be honom sätta sig illa kvickt i bilen för att komma hit och göra en brådskande angiografi. På tal om nattskift; att försöka sova en halvtimme kl. 6 på morgonen var sommarens stora misstag. Kl. 6.30 ringer skötaren och väcker mig med ett vänligt ”TUU HETI TÄNNE” utrop. Min hjärnfunktion låg på samma GCS-nivå som patienten jag dödsförklarat tidigare samma natt, frisyren och sminket började vara ett dygn gamla och tillsammans med den sluddriga dikteringsrösten påminde situationen främst om en bakfylla. Min första nattjour å sin sida var så hektiskt att jag varken hann sova, äta eller gå på toa i fred (blev avbruten av ambulanstelefonen även då).  Dejourerande kirurg klappade mig tröstande på axeln och konstaterade att vi gjort underliga yrkesval. En fiffigare kandidat skulle kanske bett bakjouren komma på plats och hjälpa till med patientlistan… Men äh, jag fick några lager mera skinn på näsan och kunde stolt cykla hem i soluppgången med voittajafiilis. Och nog känns läkarrocken dag för dag lite lättare att bära. Tom Jones-konserten fyllde jouren med gamla tanter som fått förmaksflimmer av bastrummorna. Dix-Hallpike-testet blev mitt favorittest på jourpolin. Jag har hamnat agera tolk åt finskspråkiga kandidater i deras helhjärtade, men risiga försök att ta anamnes av nästan hundraåriga Närpeser.  ”Ei ole kirurginen” är svaret man i de flesta fall får då man konsulterar kirurgerna. Jag kommer sakna lättnadskänslan på gamlingarnas läppar då rytmen vänder till sinus. Mest av allt kommer jag sakna konsultationssamtalen till den sympatiske infektionsläkaren som alltid hade all tid i världen för just mina patientbekymmer. Infektio NAS will never the same. Glöm inte blododling x 2! 

Alexandra Lehtonen, Inremedicin

Skötartips: Handskar på då ni använder apowipe!

*

Jag jobbade två månader på lungavdelningen på Vasa centralsjukhus. Sommaren som läkare gick fort, även om tempot på lungavdelningen inte alltid var så snabbt. Första veckan då vi med Max rondade kändes det som om jag inte lärt mig nåt alls i skolan. Jag hade ingen aning vad jag skulle göra åt en enda patient. Som tur var seniorstödet bra. På något sätt lyckades man få jobbet gjort, och i slutet av sommaren märkte jag mitt i allt att jag kunde ronda själv, och själv göra besluten angående mina patienter. I början av sommaren var jag nästan lite rädd för avdelningens sekreterare, men i juli vågade jag börja skämta tillbaka (helt härlig typ btw). Jourerna gick lugnt då man som kandi på lungsidan inte har framjourer, utan man är som extra jourare, det var sällan stressigt. Första jobbet som läkare är helt säkert stressigt, men kan nog rekommendera Vasas lungavdelning.

✭✭✭✭✩

Emmi Aaltonen, Lungavdelningen 

*

Jag har i sommar forskat vid Vasa Centralsjukhus om appendicit. Största delen av tiden gick åt att samla in data, både elektroniskt och från patientjournaler, för över 800 (misstänkta) appendicit patienter. Detta var kanske inte det mest intressanta jag gjort i mitt tjugoåriga liv, men jag lärde mig ändå oerhört mycket, inte bara om appendicit, utan även om hur bra läkartexter skall se ut. Jag hann under mina två månader få x-antal små vredesutbrott över allt från läkartexter, patologutlåtanden till anestesiblanketter. När mitt data väl var insamlat i en enda stor och vacker excel-tabell fick jag börja använda mina ack så utomordentligt stora kunskaper från IKT-körkortet, analyseringsprogrammet var nämligen inget mindre än kära, kära SPSS... Efter en snabb crash course av min handledare och via "learning by doing" lyckades jag förvånansvärt nog producera flera tabeller med statistiskt data. Faktumet att mina P-värden var så signifikanta att jag flög av stolen gjorde min analysering så mycket trefvligare #enforskaresvåtadröm. Nu i höst skall jag fortsätta skriva vidare på själva artikeln och förhoppningsvis får ni läsa den inom en snar framtid. Avslutningsvis skall jag försöka sammanfatta min sommar som forskare: 1) det var nice att ha ett eget kontor, jag kunde vid behov pigga upp dagen med lite dans vid skrivbordet; 2) pizza till lunch i matsalen gjorde Vasa Centralsjukhus till bästa jobbplatsen; 3) läkare kan beskriva patienters urin på många olika sätt, ett av de finare var när en läkare hade tydlig fredagsfeelis och patientens urin beskrevs som rosévinsfärgat; 4) antalet Drowzees i mitt kontor var sjukligt (hehe) många; samt 5) jag fick peta i operationssalen på en stor, inflammerad appendix - kände mig ytterst klinisk. Så livet som forskare (åtminstone wannabe forskare) var inte så skrämmande/svårt/tråkigt sist och slutligen, det var faktiskt mycket bättre än vad jag förväntat mig.

Michelle Renlund, forskare 

bilder: Alexandra Lehtonen, Michelle Renlund