Thorax sommarträff i herrens år 2011 - En studie i mat, blåbär och illusionen av att vara jätte

Det var varmt. En droppe svett kröp sakta ner längs med pannan. En skarp ringsignal avbröt tystnaden. Strax hördes ljudet av skrikande däck ute på gatan. Det var Karin. Jag öppnade den nattsvarta bilens bakdörr och hoppade in. Hon körde smidigt ut på den tätt trafikerade Österleden. Målet var det gigantiska handelsparadiset i Öst - Prisma.

Så började sommarträffen för min del. Fortsättning följer omedelbart:

Även Kia satt med i den nattsvarta bilen, och väl framme i Prismat råkade vi hitta (nu är det viktigt att hålla tungan korrekt i mun och komma ihåg alla namn rätt) Hugo, Ina, och Thomas. Sedan var det bara att tömma halva prisma och cirkus en fjärdedels (nå tja..) alko. Såhär

Ett segt shopparfolk, så segt att stackars Jenny måste vänta på att få ansluta sig till oss såhäääär länge vid någon bybutik där någonstans

Mål nro 2 (och färdens slutdestination, inte egalt någonstans! mind you) var en urskön bit Sibboansk skärgård. Sista etappen måste man ro, såsom di visst gjorde under den gamla tiden, vilket gick galant, trots att vissa (läs Thomas) var tvungna att först utföra lite ofrivilligt upptäckande av det täta vassbeståndet.

Karin och värdefullt bagage.

Väl framme på holmen (en mycket gemytlig en, med många små prylar och många småsmå stugor med varierande funktion) delade vi genast upp de traditionella könsrollerna (first things first). Hugo och Thomas fick slå sig på bröstet, harkla sig sådär som riktiga män gör och ro iväg till en godtycklig brunn efter vatten. Vi flickor kammade varandras hår och började sedan tillreda någonting som kom att bli en alldeles utsökt fredagsmiddag. Med grillade halloumiostar och allting! Här kan tilläggas att undertecknad var alldeles till sig av all iver och matjännäri (jmf kännijännäri, lite mesigare variant dock).

Himmelriket, paradiset och skattön i söderhavet

Ett stycke improviserad grillmästare

Såhär mysigt blev det när brunnsgruppen lyckats ta sig tillbaka från sitt tidsmässigt ganska långa (alltså verkligen helt jättesuperlånga, otåligheten var stor) uppdrag. Eller var det bara ett listig manöver för att sådär lämpligt kunna anlända till ett färdigdukat bord? Det vet ingen.

Så småningom blev allt en plättorgie. Och mellan varven kunde man fast spela pingpong bland stekoset om man hade lust.

Vid ett odefinierbart nattligt klockslag blev det till slut läggdags för de sju små thoracalerna. En ny dag väntade.

Det goda livet fortsatte i form av ett naturnära morgonmål dagen därpå. Så naturnära att man bara behövde luta sig lite bakåt för att nonchalant kunna plocka åt sig några blåbär av god kvalitet. Eller så kunde man upptäcka sin inre medelåldring och plocka en hel burk full medan resten sov i gryningen.

mmm-mm, gumoron

Vid lunchdags var vi tyvärr tvungna att säga hejdå till Jenny och Kia, men sorgen blev inte alltför långvarig då de ganska snabbt ersattes av nytt folk. (Livets gång, liksom)

Något påtande med den lagstadgade punschen samlade en stor skara åskådare. På bilden syns: barisrådet Pirinen, Joni G, Thomas, Lauri, Ina, Joona och Hugo.

Utomhusaktiviteterna inleddes. Kameran älskar Don Diego de la Vega i förgrunden.

Efter bastubad i en av de småsmå stugorna (som råkade agera bastu) och lite simning, nakenpaddling för vissa (läs Ricu) samt ankarjustering av Johans båt, var det dags för Hugos Indian Surprise - curry! Recept med anor, rekommenderas! (Ifall du någongång åter vistas i en skärgårdsö långt, långt bort.) Till saken hörde även rikliga mängder av allt det goda som den (nya) gyllengröna basunen hade att erbjuda, Rosé chantalle (här menas rosévin, inte tvivelaktig strippa), djuplodade diskussioner både om vem som vore bäst lämpad att styra detta land och atkinsdieten. Vad jag minns. Mot småtimmarna lyckades gänget sedan kravla sig upp ur alla hängstolar (stol/fåtölj som hänger i taket, skoj att leka i) på terassen och ta sig till sängs. Eller köksgolvs, med spirren sådär lämpligt inom räckhåll, som vissa (läs Pirinen).

Hängstol

Söndagen, den sista dagen, var som söndagar brukar vara imellanåt. Slö och fylld av disk. När man hade skrivit i gästboken fick man åka hem.

Som avslutning, kanske även som ett litet tvångsbeteende från svunna gymnasietider, vill jag fullfölja textens rubrik och alltså berätta lite snabbt om illusionen av att vara jätte. Detta kunde lätt upplevas i en av de småsmå stugorna, där Karin och jag övernattade. En magisk känsla då man lyckades klämma in sig igenom den pyttelilla dörren. Och när man vecklade ihop sig för att kunna kurkka ut genom fönstret. Det var nog tider det.

Morgonbestyr

Bonusavslutning: Tack för allting Hugo! Vi trivdes så bra så.

Nu över till höstfirande med Haartman-institutets finest (för treornas del), lycka och framgång på alla!

önskar er vän, den eviga anhängaren av halloumi & solsken, Emma

THORACALER!

BLIVANDE THORACALER!

Jag ser med glädje fram emot en innehållsrik höst tillsammans med er. Sommaren börjar närma sig sitt slut, frosten täcker hela landet, bäckarna fryser, kylan vinner över värmen. Just nu är det viktigt att inse att det finns sådana med värme i sina hjärtan.

Thoraxen symboliserar den medicinska vetenskapen. För oss är det också en symbol av kärlek. Bröstkorgens väggar ramar in och beskyddar de viktigaste organen: hjärtat och levern.

I år firar vår ärorika klubb sin 80:de födelsedag. Vår anrika förening är mycket modern och klarar ypperligt av dagens krav.

Idag fungerar Thorax som en ämnesförening för svensktalande medicin-, odontologi- och veterinärmedicinstuderande vid Helsingfors universitet. Klubbens fester, spexet och övriga samkväm är ypperlig motvikt till de krävande studierna. Thorax är också aktivt engagerad i frågor gällande våra studenter och det svenska språket på fakultets- och riksnivå. Våra studeranderepresentanter sitter i de flesta kommittéer och beslutfattande organ inom fakulteten.

Den nygrundade svenska tandläkarlinjen är ett stort framsteg inom vårt tvåspråkiga universitet. Vårt medlemsantal kommer därigenom också att stiga, vilket kan ses som en mycket positiv sak.

Vår hjärtliga förening lockar till sig personer från den finska linjen i stigande antal. Detta är ett tydligt bevis på att vi har lyckats med att skapa en trevlig atmosfär på klubben; något som är allas våra medlemmars förtjänst.

Nu är det dags för oss Thoracaler att ge vår insats för vår gemensamma sak! På samma sätt som spexet, har vår tidning ”Meditrina” från och med år 1967 varit något viktigt och förenande för klubbens medlemmar.

Med de inkomster som klubben samlade in för att sälja tidningen köptes vår första egna klubblokal. Utan tidningen Meditrina hade vi inte heller kunnat köpa vår nuvarande klubblokal.

Jag uppmanar alla Thoracaler att vara aktivt med och återuppliva ”Meditrina”, den här gången i bloggformat.

Ordförande

Richard Lundell