Ombytta roller - en fallstudie

Har du någonsin under de ändlösa ronderna tänkt tanken att det vore skönt att för ett litet tag ta rollen som patient istället för kandidat? Att istället för att stressa med tenter, blanketter, föreläsningar och tidskrävande fritidsaktiviteter bara få slänga sig på en sjukhussäng och läsa en god bok, bli uppassad och ge över ansvaret för sin hälsa till någon annan?

Jag kan erkänna att jag brukar leka med tanken alltsom oftast. Under mina veckor på klinisk tjänstgöring i Vasa rörde jag mig så mycket på avdelningar där patienterna faktiskt såg ut att bli väl omhändertagna att jag nästan blev avundsjuk och önskade att jag hade varit en av dem. Men bara nästan.

20 maj 2016 Jag skriver om en fraktur i vänster höft som behandlas med osteosyntes:

”Patienten mobiliseras med kryckgång och avlastning de sex första veckorna. Återbesök efter 4 veckor. Sjukledighet 2 månader. ”

Här finns risker för sårinfektioner, komplikationer i läkningsprocessen och patienten är i början beroende av andras hjälp och behöver sjukledighet från sitt jobb som elmontör. Men ur läkarens perspektiv finns all anledning att vara nöjd, patienten kommer sannolikt att återhämta sig väl, inget att oroa sig för. Allt går på ren rutin.

27 maj 2016 Jag läser om en stressfraktur i höften:

”Patienten bör avlasta höften med kryckgång i två veckor. Därefter återbesök. Kan gradvis börja träna. Bör undvika löpning och aktiviteter som orsakar stötig belastning i 10-12 veckor. Ingen sjukledighet.”

Om jag ser på situationen med läkarögon så är den ju mycket lindrigare. Absolut inget livshotande, risken för komplikationer är liten och den dagliga funktionsförmågan bibehålls någotsånär även om patienten tvingas tänka till om hon har ett rörligt arbete hon vill hålla på med under hela rehabiliteringstiden.

Men något gör att jag ser det här så mycket allvarligare. Det är min historia. De ombytta roller jag önskade mig.

Jag hade haft ont i höften en evighet och tog slutligen min stolthet till fånga och uppsökte en specialist då det inte ville bli bra. Jag testade för första gången hur det känns att ligga i magnetapparaten och lyssna till det öronbedövande surrandet. Jag fick beskedet att det är bäst att avstå från det normala springandet, orienteringen, sommarens stora tävlingar jag sett fram emot så länge. Jag blev av med hälften av sommarens planer på en enda dag, och fick börja fundera över hur länge det månne tar att komma igen.

Ett erkännande igen - detta är inte världens undergång. Men i stunden så känns det som att det inte är långt ifrån heller. Visst, det handlar bara om en höft som knappt skulle orsaka problem om det inte vore för att jag är idrottare, och om tio ynka veckor, några få promille av min förväntade livstid.

Men det är ändå mitt liv, mina drömmar, min kropp.

Upplevelsen får mig ändå att tänka till. Hur ser jag på de livsöden som glider förbi mig varje dag i form av patienter på kö? Ser jag vad mina ord ställer till med? Inser jag att många av de diagnoser som för mig bara är ren rutin och inget att oroa sig för kan förvandla patientens liv, för ett tag eller för all framtid? Att den ena frågan som ställs på mottagningen och får ett treordat svar kan följas av veckor av nattliga funderingar. Om knölen på halsen verkligen är godartad. Om smärtan i knät verkligen blir bättre med operation. Om det verkligen är värt det att ta alla mediciner trots att de orsakar både ett extra orosmoment och förstoppning.

Jag hade glädjen att få min diagnos av en mycket vis och förstående läkare, som lät mig om igen ställa de envisa frågorna som ringer i mitt huvud natt och dag: ”När kan jag träna? Hur kan jag träna? När får jag springa igen?”. Jag lägger på minnet att det är bra med förstående läkare. Borde man bli en sån?

En av mina absoluta favorittankar handlar om att också som läkare kunna bemöta en hel människa. Att kunna hjälpa mina patienter med mer än bara deras akuta symtom. Att inte bara se en kroppsdel, utan se den kroppsliga, psykiska och själsliga helheten. Inte bara söka en ny instans att skicka vidare patienten och dennes problem till, utan engagera mig och söka lösningar som håller. Kanske till och med hitta ”roten till allt ont” och i de fall där det är möjligt hjälpa till att avlägsna den.

Min dröm är att kunna behandla mina framtida patienter precis så som jag själv skulle vilja bli behandlad. Givetvis är det en av mina allra viktigaste uppgifter att kunna ge dem rätt vård. Men ibland behöver man som patient mer än rätt medicin. Man behöver någon som lyssnar, som svarar, som förstår.

Låt vara att vi har fått lära oss att vem som helst kan lyssna, men bara läkarna kan ge rätt medicin. Kan jag ge något mer än rätt medicin - då går ännu en av mina drömmar i uppfyllelse.

 

Text: Julia Järveläinen