Att bli ambulanskusk

Tjenare, Alexander är namnet och som bäst håller jag på med de sista inlämningsuppgifterna innan jag blir färdig akutvårdare. Och ja, Akutvårdare eller Ensihoitaja, inte ambulanskusk eller sairaankuljettaja!

När jag var liten ville jag bli pilot, bonde eller pansarvagnschaufför, allting var väldig osäkert då ännu. Småningom klarnade allt och jag visste att det är akutvårdare som var målet! Ännu trivs jag otroligt bra men vet ännu inte var resan slutar.

Akutvårdsstudierna tar fyra år och praktiken betonas kraftigt. Självklart har vi en hel del teori också, men inte så mycket som i universitetsutbildningar. En lite speciell del i vår utbildning är att vi har mycket taktikträning. Hur man jobbar effektivt i team under till exempel en återupplivning eller katastrofsituation är något vi tragglat en hel del. Likaså hur vi samarbetar med poliser, militären, bombgrupper och socialen. Min årskurs har dessutom haft turen att inte drabbas så hårt av utbildningsnedskärningar och har därför till exempel kunnat vara tre dagar i Kuopio och köra ambulans på Pelastusopistos områden. All inclusive.

Jag trivs väldigt bra med att jobba på ambulans, det är omväxlande, fysiskt och man får uppleva en otrolig variation av människoöden och livshistorier. På gott och ont förstås. En av de bästa sakerna är 24 timmars arbetspass. Två pass i veckan låter inte fy skam eller hur? Dessutom kan det vara rätt spännande att gå in i folks lägenheter, ni skulle bara veta vad man kan hitta... 

I skrivande stund har jag en dag kvar i skolan. En dag kvar med min klass. De personer som har gjort de fyra senaste åren i mitt liv till de bästa hittills. Vänner för livet. Mycket har hänt under de här åren. Vi har stundvis studerat hårt, andra gånger festat ännu hårdare. En fick barn, en annan förlorade mot cancern. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. 

Vem skulle jag vara idag om jag inte hittat detta gäng? Skulle jag vuxit lika mycket som människa utan Akutvården? Skulle de saker jag upplever är viktiga här i livet vara utbytta om jag till exempel gått på Hanken? Inte helt bekväm med den tanken.

Just nu känns det väldigt konstigt att den säkra studievardagen försvinner. Vännerna sprids över landet. Kela slutar betala stöd. VR blir dyrt. Hur mycket kostar en normal lunch? Jag kommer sakna det som vi är. Ett helvetes sammansvetsat team.

Om några veckor börjar mitt jobb på ambulansen i Vasa. Det ska bli otroligt kul men ändå skrämmande att ta steget. Att inte ha en skola att återvända till på hösten. Bli vuxen, typ.

Men vem vet, så kul som jag haft de senaste åren kanske jag återgår till skolbänken. Tänker inte sticka under stol med att Medi intresserar, det är fakta. Att bli helikopterläkare är nog många akutvårdares våta dröm. Men lärare skulle också vara intressant! Tänk att kunna tända ett intresse för akutvården i sina egna studerande, så som våra lärare gjort för oss. Tänk på sommarloven!

Hur det än slutar, och jag är säker på att det är långt till dess, så är jag mer än nöjd med mitt val. Återstår att se var man hamnar. Har absolut inga planer på var jag ska bo eller vad jag ska göra efter 31.8, några förslag?

Text: Alexander Påhls

Diagnos: Tidsmissbruk

Östmans tankar, del 2

Kära läsare, låt mig börja med att hälsa. Jag heter Robert Östman och jag är en tidsmissbrukare. Jag förstår inte hur tid fungerar. Eller ja, alltså jag vet hur en klocka fungerar. Lilla visaren och långa visaren. Och en tredje som går jättefort. Eller inte jättefort. Den går liksom sådär passligt. Eller ett varv på en minut. 6 grader av en cirkel per sekund. Skulle det inte bara vara enklare att en cirkel skulle ha 100 grader istället för 360? Fast skulle man blanda klockan med termometern då…

Märkte ni något speciellt när ni läste texten ovanför? Tiden gick framåt. I min outtömliga ondska har jag slösat runt 3 sekunder av ert liv. Ni trodde kanske att det skulle komma ett skämt till sist. Det kom aldrig. Min inledande text är inte särskilt rolig. Men den är effektiv. Jag har nämligen just bevisat problemet med världen vi lever i just nu. Det är så otroligt lätt att slösa sin tid. Jag lovade i mitt inledande inlägg att ta vara på de problem som vi alla vet om men ingen riktigt kan formulera till ord. Den här veckan tar vi an kanske det största problemet. Tid. Jag är Robert Östman och jag är tidsmissbrukare.

Jag måste erkänna en sak. Jag är lite väl intresserad av tid. Jag tycker fenomenet är fascinerande. Ta tag i mig en efterfest på thorax och be mig att tala om tid och vad tid egentligen är. Vi kommer att sitta länge. Jag kommer att vara taggad. Löjligt taggad. Ni vet situationen, några öl, snacka ”deepii shittii” och sen märka att alla andra gått hem. Bra fest. Jag hade faktiskt skrivit närapå 3 stycken om vad tid egentligen är förrän jag började förstå att det kanske inte är syftet med mina tankar i min kolumn den här veckan. Vi ska alltså fundera på tidsmissbruk.

Först ska vi definiera problemet. Har ni någonsin märkt hur mycket tiden kan störa er? Antingen kan vi ha för mycket av tid, eller för lite. Jag kan beskriva 2 olika scenarion och ni kommer att märka vad jag menar.

Scenario 1: På morgonen så står jag framför spegeln, spegeln. Jag måste få fason på min frisyr, min frisyr (Ja, jag gycklar i textform nu också). Okej, så vid spegeln tittar jag på klockan. Klockan är 07:33. Jag borstar tänderna. Jag sköljer ansiktet lite. Jag vet att jag måste gå hemifrån klockan 07:45 för att hinna i relativt god tid till 08:15 då undervisningen i organpatologi börjar. Jag sköljer ansiktet och tittar på skäggstubben. Har inte rakat mig på några dagar. Undrar om jag borde raka mig. Äh, ingen bryr sig ändå. Eller är det jag som bryr mig. Hur länge skulle det ta att se ut som knappen? Undrar vad knappen har under sitt skägg. Har han ens en haka? Han har säkert inte en haka. Så vad har han under skägget? Vänta nu, vad är klockan? 07:47. Jag har inte klätt på mig ännu. Morgonen förstörd.

Scenario 2: Jag springer allt vad jag orkar mot kampen. Efter en explosionsstart från wc och scenario 1 har morgonen bara blivit värre. Som tur är jag snart vid kampens busshållplats. Om jag har tur kommer en buss att råka komma förbi passligt. Jag har kanske ännu en chans att hinna till organpatologin. Undrar vem som håller den idag. Om jag hinner på kaffe. Knappast. Jag tänker ändå ta en kaffe för att yolo. Jag anländer till busshållplatsen. Jag ser buss 18 svänga ner mot Arkadiagatan och hanken. Voi kaffesump. Jag vänder huvudet mot busstidtabellen. Hur kan det vara möjligt, jag har missat alla 4 bussar som går mot kampen som förstås just har råkat gå under 2 minuter. Nästa buss kommer om 7 minuter. Det blåser kallt. Busshållplatsen är full med människor. Jag är fast i busslimbo (för att höra förklaringen om busslimbo, kom och äta till UC någon dag, garanterat skratt och lite kaffe (bokstavligen lite)).

Vi tar ännu ett scenario:

Scenario 3: Jag kommer äntligen hem. Efter scenario 1 och 2 har min dag gått som den gått. Inget kunde ändå göra den värre. Nåväl, äntligen hemma. Klockan är ändå 17:00 på eftermiddagen och allt jag ungefär menat göra har gjorts. Kunde vara värre. Dags att ta det lite lugnt i runt 40 minuter. Under tiden ska jag laga mat, se på lite serier och ladda upp mina batterier inför kvällens extremläsning. Idag ska hela huvudets anatomi repeteras samtidigt som jag ska lära mig det väsentliga inför morgondagens mentor. Om jag börjar 17:40 hinner jag läsa respektabla 3h 20min innan klockan 21:00 då ingen vettig människa mera kan lära sig saker. Utom kanske Glen. Hur gick det sen?

Klockan är 17:45. Ingen fara. Jag hinner ännu hur bra som helst. Bara ett avsnitt till. Friends. Sett det 32 gånger förut. Avsnittet där Joey har VD. Episkt.

Klockan är 18:34. Äh. Ingen fara. Jag ser ett till. Nog kan jag huvudets anatomi. Sulcus centralis. Nej gyrus. Nej det var nog sulcus. Och något om Brochas. Brochas afasi, var det talet eller förståelsen som var problemet? Äh. Hinner lära mig det på neurokursen igen. Dags att se avsnittet där Ross spelar säckpipa och Phoebe sjunger. Låter som Codex på snapsvisor. Fast bättre.

Klockan är 21:07. Voi pirkkatuggummi.

Finns det något som kan orsaka så stor ångest som tid? Finns det något som är så oundvikligt, men ändå så jobbigt som tid? Scenarion med tid kan beskrivas i all oändlighet. Som jag sa tidigare i texten hade jag skrivit 3 stycken som beskrev vad jag tror tid egentligen är. Detta stycke skriver jag efter att jag raderat 4 scenarion till som jag plötsligt märkte att alla egentligen beskrev samma sak. Veckans problem. Hur vi än försöker manipulera tid har den en äcklig egenskap av att gå framåt. I långsammare eller snabbare takt. Enligt mig är tid det perfekta sättet att beskriva min kolumn också. Tid är ett problem som alla av oss har blivit otroligt irriterade på, men ingen av oss kanske riktigt förstår vad som är problemet.

Fasiken. Jag är sen till organpatologin. Voi kaffesump.

Text: Robert Östman

Utbyte i Australien

Förra våren kom jag på att nu är den sista chansen och åka på utbyte utanför Europa innan kliniken börjar. Det är väldigt svårt att studera kliniska kurser utanför Europa och åtminstone de universitet jag har stött på har bara erbjudit prekliniska kurser för utbytesstudenter. Jag ville fara till ett engelskspråkigt land och bestämde mig och söka till Australien för att jag hade bott där på högstadiet och längtade tillbaks. Eftersom Helsingfors universitet hade haft sin ansökningstid redan ett halvt år tidigare sökte jag via Aalto universitetet var jag har studerat tidigare. Jag fick Aaltos bilateral utbytesplats till RMIT University i Melbourne.

RMIT University var ett bra val för att man fick fritt välja vilka kurser man ville ta så länge man nått förutsättningarna för att få gå kursen. Jag tog kurser som hör till treans höst (enligt gamla curriculum): patologi, mikrobiologi, genetik och en valbar kurs. Det här var bra för att jag inte ville falla en årskurs. Till deras patologi-kurs krävdes lite högre förkunskaper så jag var tvungen att diskutera med deras professor i patologi om jag var kompetent. Jag studerade med olika årskurser för att deras curriculum är lite annorlunda. Bra med deras kurser var det att tenten var värd bara 50 % och resten var online-uppgifter, grupparbeten, gruppundervisningar etc.

Jag åkte till Melbourne i juli när det var midvinter där. Vädret kändes kallt fast temperaturen var kring 10-15 grader. Bra att jag tog min vinterjacka med mig. Jag har inte frusit så mycket i en föreläsningssal tidigare på grund av deras dåliga isolering. Men lyckligtvis värmdes vädret hela tiden (40 °C på nyårsafton!). Universitetet hade bra utflykt till Victoria-området och de var billiga: resor till kända Great ocean road, vackra Wilsons promotory national park i naturtillstånd (råkade se emuer, känguruer, ormar och vombatter), pingvinobservering på Philip island och vinsmakning i Yarra valley. Jag hann också åka lite runt i Australien så som till Tasmanien. Universitetet hade många utbytesstudenter från runt hela världen vilket var skönt. Största gruppen var tysklänningar. Mina kurser hade knappt några utbytesstudenter men några utlänningar som gjorde hela examen där.

Nu efter utbytet gör jag några extra uppgifter för att få kurserna godkänd, t.ex. obduktioner och gruppundervisningar, men jag har kunnat fortsätta till kliniken. Om man vill få sina kurser från utbytet godkända är det möjligt men man måste fråga i förväg och efteråt och jobba ganska mycket för det. Men det är nog värt det!

Text: Maria Suutela

Klivet till kliniken

Det var med stor iver jag på julafton satt på mina nya Birkenstocks. Jag var så förtjust över min nyvunna läkarhabitus, att jag inte på flera dagar tog av sandalerna annat än för att duscha eller sova.

Dom sandalerna blev något av en symbol för mina känslor kring att börja kliniken. Först var jag barnsligt ivrig – allt var just rätt, skorna satt som gjutna, jag hade vänta på detta så länge. När ivern avtog började jag noja mig över om storleken var fel, om jag borde ha tagit ett par med hälrem, om färgen var töntig...

Första dagen på kliniken kände jag mig som en bedragare i förklädnad där jag stod i min vita rock. Jag blev plötsligt löjligt medveten om mina pretentiösa sandaler och stetoskopet som jag hade i fickan fastnade på nåt sätt hela tiden i ärmen. Informationen om undervisningen hade varit minst sagt bristfällig och det kändes som att de kliniska lärarna förväntade sig allt för mycket av oss. När jag kom hem den dagen ville jag bara skrika och söndra saker, jag var så frustrerad! Det var den värsta dagen jag hittills uppleft under min studietid.

När den första shocken blåst bort och jag äntligen registrerat mig på alla otaliga moodle-sidor och börjat följa rätt kalendrar, så kändes det egentligen ganska bra. Lärarnas höga förväntningar på oss började kännas mera som en morot än en piska. Småningom kom ivern tillbaka – aningen mindre naiv till sin läggning denna gång.

Så kom dagen när vi skulle hålla vår allra första mottagning. Jag var barnsligt nervös över tanken på att vara ensam i rummet med en livslevande patient: Vad ska jag säga? Hur ska jag göra? Men när jag gick hem den dagen så kände jag mig euforisk! Inte gjorde det något att jag suttit en timme framför diktafonen och stammat och att min remiss säkert var den sämsta genom tiderna. Mottagningen hade gått bra, patienten hade fått rätt vård och jag kände att jag faktiskt lärt mig något. Det var kanske den bästa dagen hittills under min studietid.

Att börja kliniken har för mig varit något av en bergochdalbana. Egentligen är det en bra sak, för om det inte är lite spännande och skrämmande ibland, så blir det snabbt tråkigt. Jag tror att allt nytt man åtar sig behöver lite tid, man måste helt enkelt gå in alla nya skor. Och hur blev det med mina Birkenstocks då? Inte skulle jag byta dem för nåt i världen!

text: Marika Eriksson

bild: Alexandra Lehtonen