Att bli ambulanskusk

Tjenare, Alexander är namnet och som bäst håller jag på med de sista inlämningsuppgifterna innan jag blir färdig akutvårdare. Och ja, Akutvårdare eller Ensihoitaja, inte ambulanskusk eller sairaankuljettaja!

När jag var liten ville jag bli pilot, bonde eller pansarvagnschaufför, allting var väldig osäkert då ännu. Småningom klarnade allt och jag visste att det är akutvårdare som var målet! Ännu trivs jag otroligt bra men vet ännu inte var resan slutar.

Akutvårdsstudierna tar fyra år och praktiken betonas kraftigt. Självklart har vi en hel del teori också, men inte så mycket som i universitetsutbildningar. En lite speciell del i vår utbildning är att vi har mycket taktikträning. Hur man jobbar effektivt i team under till exempel en återupplivning eller katastrofsituation är något vi tragglat en hel del. Likaså hur vi samarbetar med poliser, militären, bombgrupper och socialen. Min årskurs har dessutom haft turen att inte drabbas så hårt av utbildningsnedskärningar och har därför till exempel kunnat vara tre dagar i Kuopio och köra ambulans på Pelastusopistos områden. All inclusive.

Jag trivs väldigt bra med att jobba på ambulans, det är omväxlande, fysiskt och man får uppleva en otrolig variation av människoöden och livshistorier. På gott och ont förstås. En av de bästa sakerna är 24 timmars arbetspass. Två pass i veckan låter inte fy skam eller hur? Dessutom kan det vara rätt spännande att gå in i folks lägenheter, ni skulle bara veta vad man kan hitta... 

I skrivande stund har jag en dag kvar i skolan. En dag kvar med min klass. De personer som har gjort de fyra senaste åren i mitt liv till de bästa hittills. Vänner för livet. Mycket har hänt under de här åren. Vi har stundvis studerat hårt, andra gånger festat ännu hårdare. En fick barn, en annan förlorade mot cancern. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. 

Vem skulle jag vara idag om jag inte hittat detta gäng? Skulle jag vuxit lika mycket som människa utan Akutvården? Skulle de saker jag upplever är viktiga här i livet vara utbytta om jag till exempel gått på Hanken? Inte helt bekväm med den tanken.

Just nu känns det väldigt konstigt att den säkra studievardagen försvinner. Vännerna sprids över landet. Kela slutar betala stöd. VR blir dyrt. Hur mycket kostar en normal lunch? Jag kommer sakna det som vi är. Ett helvetes sammansvetsat team.

Om några veckor börjar mitt jobb på ambulansen i Vasa. Det ska bli otroligt kul men ändå skrämmande att ta steget. Att inte ha en skola att återvända till på hösten. Bli vuxen, typ.

Men vem vet, så kul som jag haft de senaste åren kanske jag återgår till skolbänken. Tänker inte sticka under stol med att Medi intresserar, det är fakta. Att bli helikopterläkare är nog många akutvårdares våta dröm. Men lärare skulle också vara intressant! Tänk att kunna tända ett intresse för akutvården i sina egna studerande, så som våra lärare gjort för oss. Tänk på sommarloven!

Hur det än slutar, och jag är säker på att det är långt till dess, så är jag mer än nöjd med mitt val. Återstår att se var man hamnar. Har absolut inga planer på var jag ska bo eller vad jag ska göra efter 31.8, några förslag?

Text: Alexander Påhls