Det var med stor iver jag på julafton satt på mina nya Birkenstocks. Jag var så förtjust över min nyvunna läkarhabitus, att jag inte på flera dagar tog av sandalerna annat än för att duscha eller sova.
Dom sandalerna blev något av en symbol för mina känslor kring att börja kliniken. Först var jag barnsligt ivrig – allt var just rätt, skorna satt som gjutna, jag hade vänta på detta så länge. När ivern avtog började jag noja mig över om storleken var fel, om jag borde ha tagit ett par med hälrem, om färgen var töntig...
Första dagen på kliniken kände jag mig som en bedragare i förklädnad där jag stod i min vita rock. Jag blev plötsligt löjligt medveten om mina pretentiösa sandaler och stetoskopet som jag hade i fickan fastnade på nåt sätt hela tiden i ärmen. Informationen om undervisningen hade varit minst sagt bristfällig och det kändes som att de kliniska lärarna förväntade sig allt för mycket av oss. När jag kom hem den dagen ville jag bara skrika och söndra saker, jag var så frustrerad! Det var den värsta dagen jag hittills uppleft under min studietid.
När den första shocken blåst bort och jag äntligen registrerat mig på alla otaliga moodle-sidor och börjat följa rätt kalendrar, så kändes det egentligen ganska bra. Lärarnas höga förväntningar på oss började kännas mera som en morot än en piska. Småningom kom ivern tillbaka – aningen mindre naiv till sin läggning denna gång.
Så kom dagen när vi skulle hålla vår allra första mottagning. Jag var barnsligt nervös över tanken på att vara ensam i rummet med en livslevande patient: Vad ska jag säga? Hur ska jag göra? Men när jag gick hem den dagen så kände jag mig euforisk! Inte gjorde det något att jag suttit en timme framför diktafonen och stammat och att min remiss säkert var den sämsta genom tiderna. Mottagningen hade gått bra, patienten hade fått rätt vård och jag kände att jag faktiskt lärt mig något. Det var kanske den bästa dagen hittills under min studietid.
Att börja kliniken har för mig varit något av en bergochdalbana. Egentligen är det en bra sak, för om det inte är lite spännande och skrämmande ibland, så blir det snabbt tråkigt. Jag tror att allt nytt man åtar sig behöver lite tid, man måste helt enkelt gå in alla nya skor. Och hur blev det med mina Birkenstocks då? Inte skulle jag byta dem för nåt i världen!
text: Marika Eriksson
bild: Alexandra Lehtonen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar