Östmans tankar, del 2
Kära läsare, låt mig börja med att hälsa. Jag heter Robert Östman och jag är en tidsmissbrukare. Jag förstår inte hur tid fungerar. Eller ja, alltså jag vet hur en klocka fungerar. Lilla visaren och långa visaren. Och en tredje som går jättefort. Eller inte jättefort. Den går liksom sådär passligt. Eller ett varv på en minut. 6 grader av en cirkel per sekund. Skulle det inte bara vara enklare att en cirkel skulle ha 100 grader istället för 360? Fast skulle man blanda klockan med termometern då…
Märkte ni något speciellt när ni läste texten ovanför? Tiden gick framåt. I min outtömliga ondska har jag slösat runt 3 sekunder av ert liv. Ni trodde kanske att det skulle komma ett skämt till sist. Det kom aldrig. Min inledande text är inte särskilt rolig. Men den är effektiv. Jag har nämligen just bevisat problemet med världen vi lever i just nu. Det är så otroligt lätt att slösa sin tid. Jag lovade i mitt inledande inlägg att ta vara på de problem som vi alla vet om men ingen riktigt kan formulera till ord. Den här veckan tar vi an kanske det största problemet. Tid. Jag är Robert Östman och jag är tidsmissbrukare.
Jag måste erkänna en sak. Jag är lite väl intresserad av tid. Jag tycker fenomenet är fascinerande. Ta tag i mig en efterfest på thorax och be mig att tala om tid och vad tid egentligen är. Vi kommer att sitta länge. Jag kommer att vara taggad. Löjligt taggad. Ni vet situationen, några öl, snacka ”deepii shittii” och sen märka att alla andra gått hem. Bra fest. Jag hade faktiskt skrivit närapå 3 stycken om vad tid egentligen är förrän jag började förstå att det kanske inte är syftet med mina tankar i min kolumn den här veckan. Vi ska alltså fundera på tidsmissbruk.
Först ska vi definiera problemet. Har ni någonsin märkt hur mycket tiden kan störa er? Antingen kan vi ha för mycket av tid, eller för lite. Jag kan beskriva 2 olika scenarion och ni kommer att märka vad jag menar.
Scenario 1: På morgonen så står jag framför spegeln, spegeln. Jag måste få fason på min frisyr, min frisyr (Ja, jag gycklar i textform nu också). Okej, så vid spegeln tittar jag på klockan. Klockan är 07:33. Jag borstar tänderna. Jag sköljer ansiktet lite. Jag vet att jag måste gå hemifrån klockan 07:45 för att hinna i relativt god tid till 08:15 då undervisningen i organpatologi börjar. Jag sköljer ansiktet och tittar på skäggstubben. Har inte rakat mig på några dagar. Undrar om jag borde raka mig. Äh, ingen bryr sig ändå. Eller är det jag som bryr mig. Hur länge skulle det ta att se ut som knappen? Undrar vad knappen har under sitt skägg. Har han ens en haka? Han har säkert inte en haka. Så vad har han under skägget? Vänta nu, vad är klockan? 07:47. Jag har inte klätt på mig ännu. Morgonen förstörd.
Scenario 2: Jag springer allt vad jag orkar mot kampen. Efter en explosionsstart från wc och scenario 1 har morgonen bara blivit värre. Som tur är jag snart vid kampens busshållplats. Om jag har tur kommer en buss att råka komma förbi passligt. Jag har kanske ännu en chans att hinna till organpatologin. Undrar vem som håller den idag. Om jag hinner på kaffe. Knappast. Jag tänker ändå ta en kaffe för att yolo. Jag anländer till busshållplatsen. Jag ser buss 18 svänga ner mot Arkadiagatan och hanken. Voi kaffesump. Jag vänder huvudet mot busstidtabellen. Hur kan det vara möjligt, jag har missat alla 4 bussar som går mot kampen som förstås just har råkat gå under 2 minuter. Nästa buss kommer om 7 minuter. Det blåser kallt. Busshållplatsen är full med människor. Jag är fast i busslimbo (för att höra förklaringen om busslimbo, kom och äta till UC någon dag, garanterat skratt och lite kaffe (bokstavligen lite)).
Vi tar ännu ett scenario:
Scenario 3: Jag kommer äntligen hem. Efter scenario 1 och 2 har min dag gått som den gått. Inget kunde ändå göra den värre. Nåväl, äntligen hemma. Klockan är ändå 17:00 på eftermiddagen och allt jag ungefär menat göra har gjorts. Kunde vara värre. Dags att ta det lite lugnt i runt 40 minuter. Under tiden ska jag laga mat, se på lite serier och ladda upp mina batterier inför kvällens extremläsning. Idag ska hela huvudets anatomi repeteras samtidigt som jag ska lära mig det väsentliga inför morgondagens mentor. Om jag börjar 17:40 hinner jag läsa respektabla 3h 20min innan klockan 21:00 då ingen vettig människa mera kan lära sig saker. Utom kanske Glen. Hur gick det sen?
Klockan är 17:45. Ingen fara. Jag hinner ännu hur bra som helst. Bara ett avsnitt till. Friends. Sett det 32 gånger förut. Avsnittet där Joey har VD. Episkt.
Klockan är 18:34. Äh. Ingen fara. Jag ser ett till. Nog kan jag huvudets anatomi. Sulcus centralis. Nej gyrus. Nej det var nog sulcus. Och något om Brochas. Brochas afasi, var det talet eller förståelsen som var problemet? Äh. Hinner lära mig det på neurokursen igen. Dags att se avsnittet där Ross spelar säckpipa och Phoebe sjunger. Låter som Codex på snapsvisor. Fast bättre.
Klockan är 21:07. Voi pirkkatuggummi.
Finns det något som kan orsaka så stor ångest som tid? Finns det något som är så oundvikligt, men ändå så jobbigt som tid? Scenarion med tid kan beskrivas i all oändlighet. Som jag sa tidigare i texten hade jag skrivit 3 stycken som beskrev vad jag tror tid egentligen är. Detta stycke skriver jag efter att jag raderat 4 scenarion till som jag plötsligt märkte att alla egentligen beskrev samma sak. Veckans problem. Hur vi än försöker manipulera tid har den en äcklig egenskap av att gå framåt. I långsammare eller snabbare takt. Enligt mig är tid det perfekta sättet att beskriva min kolumn också. Tid är ett problem som alla av oss har blivit otroligt irriterade på, men ingen av oss kanske riktigt förstår vad som är problemet.
Fasiken. Jag är sen till organpatologin. Voi kaffesump.
Text: Robert Östman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar